confused and dizzy

Alla intryck, nya människor och känslor överrumplar mig så hårt att jag bara vill dra täcket över huvudet ikväll. Det är otroligt kul och intressant att träffa så här många nya människor, men samtidigt blir det för mycket för mig. Då backar jag. Jag måste få ta ett steg tillbaka, få lyssna på mitt eget hjärta och göra som min kropp säger till mig.
Klockan är 22.30, här ligger jag ned bäddad och gråter som en liten bebis. Jag känner mig så sjukt förvirrad och osäker att jag inte kan kontrollera mina känslor. De senaste dagarna har jag känt mig så liten, ung och vilsen. Det har fått mitt självförtroende att sjunka inte bara ett steg ner, utan snarare tre fyra steg. För första gången i mitt liv vet jag inte vem jag är. Jag känner ingenting mer än tomhet och ensamhet. Jag tänker hela tiden "Det är okej om jag bestämmer mig för att inte fortsätta. Det är okej att känna att det inte är rätt" Men så kommer jag till den punkten då jag måste hitta vad nästa steg skulle vara om jag tog det beslutet. Vad är det jag faktiskt vill göra i så fall. Och där finns inget. Jag vill ingenting. Jag hatar att vara förvirrad. Det är något jag inte kan hantera, jag kan inte tygla den vilket leder till att jag blir så uppslukad av mina egna tankar konstant. Det är därför jag har svårt att släppa dessa nya människor inpå mig. Jag känner mig så ytlig, så inglasad och avstötande på något vis. Jag kan inte alls visa upp den Jenny som jag faktiskt är, jag känner inte igen mig själv inför dessa nya människor vilket gör mig så fruktansvärt frustrerad. Frustrationen ger mig huvudvärk, så här ligger jag med huvudvärk och frossa. Ett hjärta som blöder och ett huvud fyllt av tankar, med tårar rinnandes ner för kinderna från en frustration och förvirring som inte går att hanteras. Dessa nya människor skrattar, dricker, dansar och lär känna varandra på Kåren just nu för att de kan och för att de inte har den här muren framför sig. Men det har jag, och det är okej att inte känna som alla andra. Så här är jag, jag kämpar varje dag för att komma ur det här skalet som jag befinner mig i men just nu är jag svag. Ibland är det mer peppande att få höra att det är okej att vara det, att imorgon blir en bättre dag men att just idag, här och nu, är det okej att vara svag.