nåt får mig att tro, att vi kan gå genom eld

Jag har aldrig varit så arg, ledsen, glad, förväntansfull, irriterad och fruktansvärt besviken på samma gång någon gång någonsin. Det spelar ingen roll hur man är, vad man gör eller när, för det slutar varje gång med en rejäl käftsmäll och en redig besvikelse som tvinnar magen så hårt att hjärtat värker. Frustrationen är så stark att tårar inte existerar, leende läppar känns avlägset och livet ligger som ett töcken för ögonen. Jag ser vatten, så blått och så fint. På havet seglar den så vackert iväg, drömmen. Längre och längre ut, bort från mig och jag kan inte hålla kvar. Jag ser men kan inte röra. Jag ser men den kan inte höra. Den vilseleder mig in på en väg jag inte kan bemästra. Vägen leder mig närmare men ändå längre och längre bort. Den skrämmer mig. Så viktig i mitt hjärta men så obetydlig i ditt.