Det känns lite dött. Det känns onormalt och konstigt. Jag vet inte, men egentligen är jag nog bara ovan. Jag vet inte hur man tar sig igenom saker på egen hand, jag är inte van att ensam stå vid kanten och på egna ben ta mig därifrån. Jag antar att hur jag än hade burit mig åt, hur mycket jag än hade försökt för att slippa komma till den här punkten i livet, så skulle jag ändå kommit i fatt den tids nog. Humöret växlar mest hela tiden. Ena stunden skrattar jag så ärligt från hjärtat medan nästa minut är outhärdlig att ta sig igenom med tårfyllda ögon. Kvällarna är värst. Lugnet sköljer över mig när jag kliver innanför dörren men så fort mörkret lagt sig kommer ångesten smygande och slår knut på magen. Jag vill inte sova, vill inte stänga av det som visar tecken på liv. Natten är ensam, den är lång och den är sval. Det är svårt att sätta ord på hur det känns. Det är svårt att berätta hur och varför det känns som det känns. Vet man någonsin det? Finns det någonsin ett svar på varför? Jag skulle vilja veta. Jag vill veta hur man botar och hur man läker. För jag vill vara läkt. Mer än allt annat vill jag känna mig hel, hela vägen in.
"Du är inte gjord för att vara ensam, och se inte det som en svaghet Jenny. Många tror att det är det men det är snarare ett bevis på att du kan älska och att du kan sprida värme. Ett bevis på att du kan finnas där för en annan person, helhjärtat"
De fina orden bär jag med mig, alla timmar på dygnet. Jag ser det inte som en svaghet att vilja ha någon att dela allt med, jag ser det inte som en svaghet att vilja känna närhet och trygghet. När jag är ensam är jag svag, det däremot, det ser jag som en svaghet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar