där ute finns en värld av långa nätter

klockan börjar ticka mot morgon, jag slumrar men faller inte in i sömn. Jag håller mig till ytan, drömmer och förstorar upp mina tankar till overkliga händelser. Ändå kan jag inte avgöra om detta händer just då och nu eller om det bara är en dröm. Eller en tanke. Samtidigt som jag ligger här, in virad i duntäcket och slumrar, drömmer, tänker. Samtidigt kan jag på något vis hela tiden se mig själv. Jag har känslan av att ha lämnat min kropp och vakar över den från sidan av kanten. Från sängkanten ler jag och fnissar åt mitt sovande jag, jag fnissar åt hur fåniga mina drömmar är och ler åt hur oåtkomlig jag egentligen är på den andra sidan. Jag blir bekymrad när jag ser hur orolig drömmarna övergår till, hur naken jag ser ut när inget skal skyddar mina känslor. Så harmlös när jag tror att ingen ser, så instabil och tunn. Ett sting av sorg fyller mitt vakande jag när det slår mig ur vilken tanke drömmen, som just nu pågår, har skapats ifrån. Det svider till i bröstet när jag inser att mitt hopp hänger på en skör tråd. Jag förundras över hur snabbt det kan övergå till något annat och jag ler igen när mitt sovande jag drömmer om en sommaräng, skinande sol, blommor och lockigt hår. Speciellt ler jag åt varmkorven som jag febrilt tuggar mitt ute på ängen. Jag tuggar och tuggar precis som om jag aldrig ätit förr. Sängen börjar skaka och jag lämnar min dvala, känner hur någon skakar och kommer närmare och närmare. Tillslut ligger jag här med en frysande, skakande vovve i famnen. Vi kryper tätt ihop under täcket och där håller jag om honom ända tills han slutat skaka och sover gott på min arm. Jag undrar vad han drömmer om, ler och fnissar lit innan jag gör honom sällskap i drömmarnas värld ännu en gång.