ett år senare..

Stallronden var gjord, jordgubbarna köpta och bilen rullade. Folk, folk här och folk där. Bilar överallt längs gatorna. Vattenkammat hår, kavaj, slips och shorts. Det kändes schysst att få fläkta benen en så sommarhet dag som denna. Det knöt sig lite i magen, det gick rysningar i kroppen, tårarna trängde hårt, farligt nära att sippra ut. Det har gått ett helt år. Ballonger, flaggor, blommor och skyltar nådde min blick. Vitt, vitt, vitt. Mössor, tutor, klänningar, kostymer. Skratt, svett, tårarar. Det där har jag upplevt, tänkt jag och log åt minnena som spelades upp. Det kommer jag aldrig uppleva igen, tänkte jag sekunden efter och kände hur magen drog ihop sig när jag såg studenterna krama om sina nära och kära med tårar rinnandes och med leenden på läpparna. Fast nu, några timmar senare känns det inte lika sorgligt. Det är ju ändå tjusningen med studenten, att uppleva den en enda gång och den gången så bra som man bara kan. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände pirret i kroppen och mer än gärna hade dragit på mig min mössa och skrikigt, hoppat, skrattat så där överlyckligt en gång till. Till mina fina vänner som tog/tar studenten i år, stort grattis till er, önska jag kunde vara där och hänga en ros på er!

Det är inget att hymla om att en repris på studentveckan, studenten och balen skulle vara helt fantastiskt!