ensamhetens dumma ord

Det här är en sån kväll när det värker i hjärtat och svider i magen. Livet känns inte alls speciellt roligt, esamheten dränker mig dagar som innehåller jobb typ 24/7. Familjen är redan utflugen när min klocka ringer, familjen är redan i säng när jag kliver in genom dörren. Mina vänner är alldeles för långt bort, jag har ingen att ta en promenad med, ingen att äta en bulle tillsammans med och heller ingen att krama och ge kärlek. Kvällar som dessa vill jag bara slå näven i spegeln och studera hur glasskärvorna illustrerar mitt tillstånd. Jag vill gräva ner ansiktet i  kudden och sparka med benen likt ett gråtande barn. Varje liten grej känns omöjlig och allt som utformas av mina händer känns odugligt, framtiden känns mörk och hoppet har liksom gått upp i rök. Imorgon är himlen oskyldigt blå igen, jag längtar.